Writings » Sigrid Sandström, De involverade - 2012

Målare S målar en målning. Målningen X bedöms vara färdig. S lämnar rummet. Betraktare A träder in och betraktar X.

S konstaterar att det är insikten om seendets betydelse som blivit allt mer avgörande. Med hjälp av seendet kan vi navigera oss genom världen och genom perception kan vi orientera oss i tid och rum. Dessutom är seendet kognitivt. Vad vi ser styr vad vi tänker och vice versa.

Målandet innefattar hand, tanke och öga, en liksidig triangel där varje sida är beroende av varandra för att triangeln ska hålla ihop. S påstår sig utforska hur man kan måla snarare än varför eller vad.  Bäst är när det första mötet med en målning inger en känsla av spänning, att något står på spel eller hålls i ovisshet. S säger sig söka det onämnbara i sina målningar. Där den slutgiltiga bilden aldrig kan vara fullständigt fullkomlig, men likväl åtrådd och antydd. När målningen sedan anses avslutad överges den och övergår till att plötsligt existera självständigt och vara oåterkallelig, över tid bli onåbar slutligen vara oberoende.

S menar att en målning är en tidskapsel, en hemlighet, där det förgångna blandas med nutid och framtid, allt på samma gång, framåt och bakåt, kors och tvärs. Skamlöst fritt. Den initiala gesten i penseldraget registrerar ett "här och nu" men tillhör redan det förflutna. Hon ser målningarna som spår och rester från olika arbetsprocesser, en form av utgrävningar av den egna praktiken.

En målning kan fungera både som huvudrollsinnehavare, scen och handling simultant. Den märkliga kameleontartade glidningen mellan roller och funktioner möjliggör för målningen att existera och agera inom och utanför sig själv. Den kan bli refererande såväl som erfarenhetsrelaterande.

A om betraktandet: Då jag tittar på en målning tycker jag mig "se" frånvaron av en kropp. Den här frånvaron kan skönjas genom avtrycken av en hand, spåren av en rörelse, och den föregående aktiviteten. Men om nu S är frånvarande är min kropp då ett substitut för hennes?

Ett tomrum infinner sig och målningen övergår till att bli ett objekt för projiceringar, både målarens och betraktarens.

S föreställer sig A:s förhållande till målningen. Hon tänker att glappet mellan den målande handlingen och betraktelseprocessen, insikten om åtskillnaden mellan det som kommer före och det som kommer efter är grundläggande och elementärt, och är en förutsättning för hur vi förhåller oss till och upplever måleri.

Målningens existens är extrovert, ska synas, måste ses. Men samtidigt hålls utövaren och betraktaren på behörigt avstånd. De står utanför målningen. Detta avstånd föder nyfikenhet men bibehåller de olika parternas integritet.

Vad A ser vet inte S. De vänder båda målningen ryggen.

Sigrid Sandström, Stockholm, December 2012