Writings » Hans Sundvall, katalogtext, Kulturens hus, Luleå - 2017

Hösten är i antågande. Så smått börjar björkarna skifta i gult och det blåser friska vindar. En känsla av vemod kommer smygande och mörkret lägrar sig. Årstiden då man åter börjar vilja gå in, infinner sig. In både inomhus, men också in i sig själv. Tiden efter skördetiden är en rik tid, men också en tid präglad av nystart och slut. Ett skifte är på gång och nya möten och upptäckter kan ske.

Mitt första möte med Sigrid Sandström som konstnär var i bokhandeln på Moderna Museet i Stockholm. Jag fick syn på boken Grey Hope, en bok om melankolin i konsten, en bok som Sigrid hade varit redaktör för. Olika skribenter och konstnärer hade bidragit, bland annat Karin Mamma Andersson, vars konst jag var väl bekant med sedan tidigare. Strax såg jag de första målningarna och bilden av den spännande målaren bekräftades. Det fanns något som drog mig till det som skapades här. Landskap med spännande bergsmiljöer i ett undanglidande lager på lager måleri som man fick kämpa sig in i. På den tiden för dryga tio år sedan bodde Sigrid Sandström ännu i U.S.A. och hennes måleri kunde bara ses i Sverige då och då i Stockholm.

Sigrid flyttade så småningom hem till Sverige och Stockholm och påbörjade sin professorstjänst på Kungliga Konsthögskolan. Redan något år tidigare hade landskapen, de mörka mystiska börjat förändras och få inslag av allt mer abstrakta inslag, som hade kunnat tolkas som, beroende på humör, stenblock i klara färger, flygande konst eller kanske flygande tefat. Graden av abstraktion blev allt större och användandet av tejp i målningarna blev ett allt större inslag. Vita pappersark började framträda och snart var bildvärlden helt abstrakt.

De senaste åren har Sigrid Sandström tagit nya steg och låter verkligheten göra avtryck på sina tavlor, ett slags index framträder, målningarna blir allt mer undersökande. Som ett exakt återgivande och samtidigt så undanglidande. Det som slår mig är att det ändå finns något som sammanbinder de äldre landskapsmålningarna med de nyare mer verken, och även den skrivande sidan hos Sigrid Sandström. Det finns ett motstånd, som betraktare släpps man inte in omedelbart, man får lite grand kämpa sig in, man får skapa sig en plats.

Här blir denna utställnings titel uppenbar för mig, när Sigrid förklarar sitt sätt att se på saken. Händelser och tillhåll är en kongenial titel som stämmer så väl överens med mitt sätt att se på hennes konst. Tillhåll är ett ord som kan förknippas med gömsle, det finns något hemlighetsfullt, undanglidande inneboende i det ordet, och det är här jag ser den röda tråden i konstnärskapet. Det finns en mycket hög grad av integritet. Det gör målningarna lockande på samma sätt som stängda portar, höga murar och täta häckar, som betraktare anar man att det finns något hemligt, en skatt, en annan värld, något stort i dem, eller bakom.

Användandet av speglar på senare år förstärker detta, man kan luras att tro att de ”bara” är speglar, för narcissistiskt nöje när de i själva verket kanske just är de dörrar som erbjuds till världen innanför. Nyckeln då? Ja, den får man som betraktare fortsätta att leta. Som konsthallschef och utställningens initiativtagare kan jag bara önska lycka till och stort nöje. Välkommen till en värld av ordlöst måleri.

Hans Sundvall