Writings » Suzanne Hudson, Föreställningar, exhibition text for Västerås konstmuseum - 2018

Föreställningar 

by Suzanne Hudson 

(scroll down for Swedish version)

Sigrid Sandström titled a 2016 book The Site of Painting, a wonderfully apt designation of the experiential concerns with which her work has long been involved. It is both a declaration of place and also the basis for questioning the parameters—material, institutional, discursive—of the medium it names. Display structures any art, but Sandström’s renders focal the mutually determining relationships among artist, art, and viewer. In past venues, she has, for example, leaned large paintings against a wall, set them across from mirrors to redouble and confound their already optically disorienting and physically confounding effects, and hung small panels near to the ground. These acts pressure the gallery; they also implicate those within it, revealing the site of painting to be social and temporal as well.

And yet, if this priority implies a world outside the frame it is not to suggest that the internal logic of a composition is somehow disconnected from this great, contingent beyond. For her acrylic and board or canvas paintings, Sandström employs devices including the overlapping of irregularly shaped colored planes, the use of trompe l’oeil tape marks, and controlled swathes of smeared paint that pictorialize the durational process of their becoming as something like an origin scene for what continues to unfold in the here and now of the exhibition. Each painting could have become so many other versions. It is this aspect of apparent possibility that opens formal elements to chance as extensions of Sandström’s primary, procedural reflexivity about the making of painting.

As she poses in the present site: when does this activity cease? And by what methods might beholding a painting initiate an embodied mode of viewing—looking at oneself looking? In the abovementioned book, she describes that this activity “implies another meta-level with a focus on the activity itself, with a ‘critical/analytical’ aspect tied to it.”[1] Now, for Föreställningar, Sandström highlights visual complexity as a prerequisite for ongoing manifestations of picturing. The eight works from 2014 to 2018 are each, on their own, complicated iterations, which result from acts of mapping. Sandström has imprinted each plane with a piece of fabric or plastic, meaning that the result is an index—and as one title of a 2018 work admits, evidence—of this protocol and a double of the absent tool that generated it. As clues to these prior deeds, each detail is both illusionistic and literal, as a 1:1 correlation exists between the surface and its image.

Recalling the absurdity of maps scaled to what they are mapping (as in the fantastic writing of Lewis Carroll or Jorge Luis Borges, both of whom imagined a map the size of the world), Sandström explores map-territory relations, and the warping of scale that they presuppose in a kind of exaggerated, superfluous literalism. And like the map itself, her paintings point to contours of reality beyond the representation. We see configurations that Sandström has produced, but they are forever penultimate, subject to what exceeds them. To make this point emphatic, Sandström has responded to the walls of the cube-like gallery: painted a theatrical grey, they set the stage for an ambient play of colored light beams of perfect lavender, chrysalis pink, follies pink, slate blue, dark steel blue, and daylight blue. Spots hit the relatively achromatic Projection (I) and Projection II, both 2018. These transitory stains add an extra layer, effectively extending the paintings into the specificities of this installation, where their activation of now dried paint (the residue of once-active handling) remains in the present tense.

In its traditional parallax-driven formulation, a gestalt only allows one to see either the duck or the rabbit, but not both at once. Sandström’s paintings do not pose an either-or equation of what becomes visible, but rather multiply the ambiguities by refusing to isolate them. One uncertainty begets others. These paintings are held in suspension as if at some hypothetical moment in the process of conversion where both—or all—given possibilities remain improbably legible. Imagine the lights off, as will perhaps happen the next time they are shown. All is provisional, temporary. In this way, the paintings are open to circumstance and to those who engage them: the painter who might still keep working on them; the curator who might install them otherwise that how they currently are presented; and the viewer who is necessarily particularized in response.

As Sandström notes of shifting reception: “The exhibited paintings are subjects to projections, both the maker (painter) and the beholder (viewer) are projecting themselves and their experiences on to the painting, seeing very different things.”[2]

Sandström encodes this logic in calling her show Föreställningar. In Swedish, the noun föreställning can be a play, a show, or a performance; it can also be an idea or a preconceived notion of something, perhaps lodged in the memory or imagination. It further means to depict something as in the case of a painting depicting a forest or a sunset. As a verb, it is to represent or to imagine, to picture to oneself, or to visualize. Sandström’s paintings thus relate to the projective mechanisms of Rorschach images and might be seen as part of a longer history of functional abstractions. Nevertheless, they aim neither to establish personality nor to more generally hold forth therapeutic ends. Instead, they are resolutely heuristic: making one self-aware of positions that exist alongside others. Many might occupy the room together, reflected in the same glow, even while remaining so far apart.

[1] Sigrid Sandström, “Painting Between Sound and Silence,” Sigrid Sandström: The Site of Painting (Stockholm, Sweden: Art and Theory Publishing, 2016), p. 14.

[2] Email conversation with author, October 2018.

Föreställningar

Suzanne Hudson

Sigrid Sandström gav 2016 ut en bok med titeln The Site of Painting (ungefär ”Måleriets rum/plats”), vilket är en ytterst träffande beskrivning av de upplevelse- och erfarenhetsmässiga frågeställningar som hennes konstnärskap länge har kretsat kring. Den anger både en sorts rumslighet och lägger grunden för en undersökning av olika parametrar för mediet i fråga – såväl materiella, institutionella som diskursiva. All konst struktureras av hur den presenteras, men Sandström ställer de ömsesidigt avgörande relationerna mellan konstnären, verket och betraktaren på sin spets. I tidigare utställningssammanhang har hon exempelvis hängt små pannåer nära golvet, lutat stora målningar mot en vägg och placerat dem mittemot speglar för att fördubbla och komplicera deras redan optiskt desorienterande och fysiskt förbryllande intryck. Det här är strategier som utmanar gallerirummet; de gör även dem som vistas i rummet till medskapare och visar på så sätt att målningens rum både är något socialt och tidsbundet.

Även om betonandet av detta antyder en värld utanför ramen, så innebär det inte att kompositionens inre logik skulle vara helt åtskild från denna föränderliga, vidare sfär. I sina akrylmålningar på pannå eller duk använder sig Sandström av grepp så som överlappande och oregelbundna färgfält, tejpmärken i trompe l’oeil och avvägda, utsmetade färgstråk som synliggör tillblivelseprocessens varaktighet, likt en sorts uprsprungsscen för det som kontinuerligt uppdagas i utställningens här och nu. Varje målning hade kunnat sluta som så ofantligt många andra versioner. Det är de synbart oändliga möjligheterna som skänker konstens formella element en slumpmässighet och blir en förlängning av Sandströms primära, metodologiska reflektioner kring själva skapandeprocessen.

I det aktuella rummet frågar hon sig: när upphör den här aktiviteten? Med vilka metoder skulle beskådandet av en målning kunna föranleda ett förkroppsligat betraktelsesätt – att se sig själv medan man tittar? I boken som nämns ovan beskriver Sandström hur denna aktivitet ”innebär ytterligare en metanivå som fokuserar på aktiviteten i sig, med en kritisk/analytisk udd.” [1] I och med utställningen Föreställningar lyfter Sandström fram den visuella komplexiteten som en nödvändig förutsättning för pågående manifestationer av bildskapande. De åtta verken från 2014 till 2018 är alla, var och en för sig, komplexa upprepningar som uppstått genom olika former av kartläggning. Sandström har gjort avtryck med en bit tyg eller plast i varje ytskikt, och på så sätt skapat en förteckning – eller som en verkstitel från 2018 medger, bevis – över förfaringssättet, liksom en avbild av det nu frånvarande verktyget som skapat den. Som ledtrådar till dessa svunna handlingar är varje detalj både illusionistisk och bokstavlig, som om en skalenlig växelverkan pågår mellan ytan och bilden.

Med utgångspunkt i den absurditet som uppstår när kartor antar samma skala som det de kartlägger (som i Lewis Carrolls och Jorge Luis Borges fantasifulla verk, i vilka de båda föreställde sig en karta lika stor som världen själv), undersöker Sandström relationen mellan karta och terräng, och den förvanskning av skalenlighet som relationen förutsätter med en slags överdriven och överflödig bokstavlighet. Och i likhet med kartan i sig visar hennes målningar på verklighetens konturer bortom representationen. Vi ser gestaltningarna som Sandström har skapat, men de kommer alltid i andra hand och bestäms av det som ligger bortom dem. För att framhäva detta ytterligare har Sandström gått i dialog med det kublika galleriets väggar: den teatraliskt grå nyansen de målats i skapar en scen för ett lågmält skådespel med färgade ljusstrålar som går i tonerna perfect lavender, chrysalis pink, follies pink, slate blue, dark steel blue och daylight blue. Ljuskäglor träffar de relativt akromatiska verken Projection (I) och Projection II, (2018). Dessa flyktiga fläckar skapar ytterligare ett skikt, vilket vidgar och integrerar målningarna i det som är unikt för just den här installationen, där återaktiveringen av den nu torkade färgen (rester efter den en gång aktiva beröringen) sker i ett ständigt nu.

I en klassisk optisk bildgåta ser man antingen gestalten av en anka eller en kanin, men inte båda samtidigt. Sandströms målningar föreslår ingen antingen-eller-lösning på det som blir synligt, utan mångfaldigar snarare tvetydigheterna genom att inte isolera dem. En oklarhet ger upphov till andra. Målningarna svävar i ovisshet, som om det under omvandlingsprocessen finns ett hypotetiskt skede då båda de givna möjligheterna, eller alla givna möjligheter, osannolikt nog förblir urskiljbara. Tänk om ljusen vore släckta, vilket kanske kommer att vara fallet vid nästa utställningstillfälle. Allt är provisoriskt, tillfälligt. På så sätt är målningarna mottagliga för omständigheterna och för dem som förhåller sig till dem: konstnären som kanske fortfarande arbetar på dem, curatorn som kanske hänger dem på ett sätt som skiljer sig från den nuvarande installationen och betraktaren som ofrånkomligen har sin individuella upplevelse.

Angående mottagandet och hur det skiftar säger Sandström: ”De utställda målningarna är föremål för projektioner, både upphovspersonen (konstnären) och åskådaren (betraktaren) projicerar sig själv och sina erfarenheter på konstverket och ser väldigt olika saker.”[2]

Denna logik finns i utställningens titel Föreställningar. På svenska kan substantiv-formen av föreställning betyda en (teater)föreställning, en uppvisning, eller ett uppträdande, men också en idé eller förutfattad mening som hör hemma i minnet eller i fantasin. I verb-form betyder det att representera eller föreställa sig någonting, att visualisera eller avbilda, som t.ex. en målning föreställande en skog eller en solnedgång.

Sandströms konst skulle i och med sin projicerande verkan kunna placeras in i en vidare historia av funktionell abstraktion, och därmed relateras till Rorschachs bläckbilder inom psykologin. Men målningarna har varken för avsikt att befästa en viss personlighet eller på ett mer allmänt plan fylla en terapeutisk funktion. De är istället envetet heuristiska: de tydliggör för var och en hur olika positioner kan existera vid sidan av varandra. Flera kan befinna sig i rummet samtidigt, under ett och samma sken, och ändå vara så långt ifrån varandra.

[1] Sigrid Sandström, “Painting Between Sound and Silence,” Sigrid Sandström: The Site of Painting (Stockholm, Sweden: Art and Theory Publishing, 2016), s. 14.

[2] Mejlkorrespondens med författaren, oktober 2018.