I sin enastående bok om Edgar Degas frågar sig Paul Valéry: Mais comment parler peinture? På vårt mer tungfotade språk: Men hur ska man kunna tala om måleri? Måleriet: detta exakta, visuella och taktila språk, ögat och handens, som vi försöker översätta till de trevande och vaga orden, de som ofta ter sig rätt godtyckliga. Men i själva verket är det just där friheten ligger. Det går inte att testa orden mot måleriet för att finna ut om de är de rätta. Därför måste svaret på Valérys fråga bli: On en parle. Man talar om det.

*

Det finns i Sigrid Sandströms målningar ett slags sträng frihet – eller fri stränghet, hur man nu vill uttrycka det – som gör det möjligt att se dem helt och hållet frikopplade från all metaforik – från allt som inte är form vilande i sig självt. Kort sagt: de går att uppfatta målningarna som variationer av liknande art som konstmusiken historien igenom varit så rik på. Bachs Goldbergvariationer eller Beethovens Diabellivariationer. Självtillräckliga världar som just på grund av sin självtillräcklighet öppnar sig.

*

Sigrid Sandströms målningar är containers – skeenden inom helt och hållet slutna rymder. Något sker, har skett eller kommer att ske. Komplicerade transformationer, fångade i flykten.

*

Det finns en svårbestämbar kvalitet i dessa målningar som har med gränsen mellan målningens rum och åskådarens att göra. Kanske är det på den gränsen allt avgörs. Här uppstår frågor – fruktbar osäkerhet. Är det vi som träder in i målningen? Är det inte snarare målningen och dess element som träder ut mot oss. Här finns ett våld; ofta tycks något slungas mot oss, ut ur bilden. Vi kan inte värja oss.

*

Not anything goes. Ibland kan orden vara felaktiga, det går inte att komma ifrån. Sigrid Sandström berättar för mig om en oförstående gallerist som uppfattat hennes konst som trompe-l’oeil-måleri. Missförståndet väckte en sådan ilska hos henne att hon målade en liten målning, rätt annorlunda från hennes övriga formstränga och omsorgsfulla, ”hårt hållna”, med sina skarpt avgränsade ytor, distinkta färger och sinnrika rumsligheter. Här är nu i stället allt svart, i svart, några få kraftfulla penseldrag på en i övrigt omålad duk. Ett gytter av tjockt pigment tornar upp sig i målningens nedre del. En atmosfärisk turbulens? Ett mörkt vulkanutbrott? Den plötsliga gesten i stället för allt det mödosamt uppbyggda? Det går att se denna lilla målning som något tillfälligt, ett spontant utbrott hos en målare som annars inte ägnar sig åt vare sig tillfälligheter eller spontanism. Det går också att se den som svar på tal: ”Du ska inte tro att du kan sätta en etikett – och framför allt inte en sådan! – på mitt måleri.” Men jag tror den är mer än så: den avslöjar något om Sigrid Sandströms måleri överlag. En avvikelse förtydligar vad som står på spel: en energisk, inte sällan våldsam dynamik som under andra betingelser skulle kunna ta sig helt andra formella uttryck.

*

I konsthistoriens urgamla konflikt mellan linjen och färgen – apolliniskt gentemot dionysiskt? – verkar Sigrid Sandström oftast stå på linjens sida: den linje som åtminstone sedan renässansen bygger upp bildrummet och bestämmer över ytor och kroppar, deras utbredning och form. Linjespelet har överhöghet över färgen, som om färgen annars skulle löpa amok. Som den gör i den lilla svarta målningens nederkant.

*

Det återkommande, färglösa i detta universum, det vill säga det svarta och det vita: Färgen före färgen. Färgen som oförverkligad möjlighet.

*

Allt måleri är hyllning. Även till det vi inte vill se.

*

Rumsligheter, djupaxlar in i bilden, det kringkastade, skymmande, skrymmande och inte sällan skrämmande. Skärvor – av vad? They took it asunder I hurd thum sigh. When will they reassemble it? (James Joyce i Finnegans Wake)

*

Pendlingen mellan olust och lust. Livets rytm.

*

Det slumpar sig så att jag, när jag skriver den här texten, har fått en diagnos om en trasig knäled – en meniskruptur. Det gör ont vid varje steg. Jag tänker mig – för att symbolisera smärtan och göra den uthärdligare – skarpa skärvor som skär mot muskler och senor. Jag kommer att uppfatta Sigrid Sandströms målningar som släkt med min egen kropp: ett söndrigt som mirakulöst fungerar. Men är det söndriga i så fall på väg att gå ännu mer i bitar, eller håller det på att läka ihop?

*

Till sist håller ändå Sigrid Sandströms målningar själva relationen till det icke-måleriska helt och hållet svävande. Försöker vi översätta dem till den värld vi känner igen infinner sig samma frågor gång på gång: handlar dessa målningar om landskap, om kulturens rum, eller kanske om vårt inre? Som metaforer är det till och med möjligt – som jag ju gjorde nyss – att se dem som anatomiska studier, åskådliggjord kroppslighet. Man kunde också tänka sig dem som –

*

En kropp. En enda. Bara en.


Carl-Johan Malmberg
Stockholm i juli 2010