Mamma Andersson
Min vän Sigrid
Katalogtext, Kulturens hus, Luleå — 2017För ungefär 15 år sedan jag fick ett brev av Sigrid. Hon ville komma i kontakt med mig för ett bokprojekt. Som alltid var jag skeptisk och försökte glömma brevet. Men Sigrid insisterade, till sist bjöd jag henne att komma till min ateljé som då låg i Tallkrogen en söderförort till Stockholm. På den tiden bodde Sigrid i New York, hon var bosatt där mer eller mindre från mitten av 90-talet. I början av 2000 talet gick hon på Yale University.
Jag hade egentligen ingen förväntning på vårt möte men det kom att visa sig bli en viktig vänskap. Sen den vinterdagen i ateljén har vi haft en fin och nära kontakt. Att ha kollegor man verkligen kan djupdyka i konsten med är inte självklart. Jag har en handfull konstnärsvänner som jag kan diskutera konst och måleri med, inte fler. Senaste åren har Sigrid bjudit in mig som gästlärare till Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, där hon arbetar som professor. Dessutom är vi med i samma bokcirkel sen två år tillbaka.
När jag lärde känna Sigrid var hon en sorts abstrakt landskapsmålare.Hon bodde i den jättestora metropolen New York men längtade alltid till fjället. Hennes hjärta är i Härjedalen. Då i början av 2000 talet var hennes tanke att bygga en ateljé uppe på ett fjäll, det var inte bara en fantasi, det fanns färdiga planer på hur det skulle se ut och hur det skulle gå till. Sedan hände det andra saker, som det gör i livet. Hon träffade Erik, efter några år fick de en dotter och planerna om ateljén på fjället blev något annat, ett gemensamt projekt. Ibland har jag en känsla att hon fortfarande fantiserar om fjället om det tysta storslagna där människan är helt underordnad naturens villkor.
2009 var vi med på samma grupputställning i Borås, den hette Samtidigt-Svenskt måleri på 2000 talet. Då visade Sigrid bland annat en stor målning som hängde över ett hörn det vill säga i 90 graders vinkel över två väggar. Det var ett landskap, ett arktiskt landskap, grafiskt.
Jag har en känsla av att hon ungefär vid den tiden eller något år tidigare gick in i ett betydligt mer abstrakt tänkande.
Det har nog alltid mer eller mindre funnits en stark dragning till att tänja materialet åt olika håll och även utnyttja rummet mer än bara som en målning.
Det narrativa, berättandet i måleri eller avbildande bilder som t.ex stilleben eller landskap verkar inte attrahera Sigrid i hennes eget arbete. Likväl blir jag ofta förvånad över hur väl hon känner konsthistorien, det finns en ödmjukhet och nyfikenhet mot konsten även då den ligger långt ifrån hennes egen bildvärld.
På senare år har hennes utställningar gått mer och mer till abstrakta installationer. Trots det abstrakta tycker jag mig alltid känna en kontakt med naturen, katastrofen och ljuset. I de allra senaste verken ser jag ytterligare en förskjutning. Exakta beskrivningar av oidentifierbart material som döljer något bakomliggande. Klara rena färger. Fokuset kommer alldeles inpå. Målningar exploderar eller kraschar precis framför mig.
Jag försöker förstå från vilken tradition hon hämtar sitt vatten. Det är definitivt en modern tradition, jag hamnar i amerikansk expressionism och svenskt 70-tal, kanske lite Åke Pallarp, men kanske ännu mer experimentell jazz. Måleriskt är det likt målade kollage, dvs lager på lager som täcks och laseras om vartannat. Akrylfärgen är snabb och följsam kräver inte dagar och veckor för att torka som oljefärgen. Hinkar med vatten, snabba beslut och säkra penseldrag en sorts expressionism i total kontroll. Det är denna motsättning som intresserar mig med Sigrid. En rationell intellektuell mystiker.
Karin Mamma Andersson
Jag hade egentligen ingen förväntning på vårt möte men det kom att visa sig bli en viktig vänskap. Sen den vinterdagen i ateljén har vi haft en fin och nära kontakt. Att ha kollegor man verkligen kan djupdyka i konsten med är inte självklart. Jag har en handfull konstnärsvänner som jag kan diskutera konst och måleri med, inte fler. Senaste åren har Sigrid bjudit in mig som gästlärare till Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, där hon arbetar som professor. Dessutom är vi med i samma bokcirkel sen två år tillbaka.
När jag lärde känna Sigrid var hon en sorts abstrakt landskapsmålare.Hon bodde i den jättestora metropolen New York men längtade alltid till fjället. Hennes hjärta är i Härjedalen. Då i början av 2000 talet var hennes tanke att bygga en ateljé uppe på ett fjäll, det var inte bara en fantasi, det fanns färdiga planer på hur det skulle se ut och hur det skulle gå till. Sedan hände det andra saker, som det gör i livet. Hon träffade Erik, efter några år fick de en dotter och planerna om ateljén på fjället blev något annat, ett gemensamt projekt. Ibland har jag en känsla att hon fortfarande fantiserar om fjället om det tysta storslagna där människan är helt underordnad naturens villkor.
2009 var vi med på samma grupputställning i Borås, den hette Samtidigt-Svenskt måleri på 2000 talet. Då visade Sigrid bland annat en stor målning som hängde över ett hörn det vill säga i 90 graders vinkel över två väggar. Det var ett landskap, ett arktiskt landskap, grafiskt.
Jag har en känsla av att hon ungefär vid den tiden eller något år tidigare gick in i ett betydligt mer abstrakt tänkande.
Det har nog alltid mer eller mindre funnits en stark dragning till att tänja materialet åt olika håll och även utnyttja rummet mer än bara som en målning.
Det narrativa, berättandet i måleri eller avbildande bilder som t.ex stilleben eller landskap verkar inte attrahera Sigrid i hennes eget arbete. Likväl blir jag ofta förvånad över hur väl hon känner konsthistorien, det finns en ödmjukhet och nyfikenhet mot konsten även då den ligger långt ifrån hennes egen bildvärld.
På senare år har hennes utställningar gått mer och mer till abstrakta installationer. Trots det abstrakta tycker jag mig alltid känna en kontakt med naturen, katastrofen och ljuset. I de allra senaste verken ser jag ytterligare en förskjutning. Exakta beskrivningar av oidentifierbart material som döljer något bakomliggande. Klara rena färger. Fokuset kommer alldeles inpå. Målningar exploderar eller kraschar precis framför mig.
Jag försöker förstå från vilken tradition hon hämtar sitt vatten. Det är definitivt en modern tradition, jag hamnar i amerikansk expressionism och svenskt 70-tal, kanske lite Åke Pallarp, men kanske ännu mer experimentell jazz. Måleriskt är det likt målade kollage, dvs lager på lager som täcks och laseras om vartannat. Akrylfärgen är snabb och följsam kräver inte dagar och veckor för att torka som oljefärgen. Hinkar med vatten, snabba beslut och säkra penseldrag en sorts expressionism i total kontroll. Det är denna motsättning som intresserar mig med Sigrid. En rationell intellektuell mystiker.
Karin Mamma Andersson